Om jag någon gång blir invald i svenska akademien kommer jag prata om "den subtila tvetydigheten". Det är ju det det oftast handlar om. När man skriver en sång. Eller poesi. Att skriva "runt omkring" sanningen. Annars blir det en egotripp.

Det finns så mycket oskrivna regler. Undrar varför.

Att skriva bra poesi är att skriva något jävligt konstigt och själv förstå vad man menar.

När jag var 18 år ville jag bli författare. Jag började skriva på min första bok som skulle bli mitt genombrott. Den skulle heta "stjärnorna dansar" och handla om livet och alla mina erfarenheter. Vid 18 års ålder hade jag sett merparten av världens huvudstäder och varit på fyra kontinenter. Jag kom tre sidor. Sedan dess har jag lärt mig att platser inte betyder så mycket. Det är människorna man möter som ger de verkliga insikterna. Jag försöker vara lite mer öppen nu. Lyssna på den som har något att säga.
 
Titeln på boken syftade på att jag brukade stå på en balkong med en kikare och titta på stjärnor i nattmörkret. Det var ofta kallt ute och när jag höll kikaren darrade jag på händerna. Då rörde sig stjärnorna och i kikaren såg det ut som en dans.

Jag lyckades med titeln i alla fall.

Ibland undrar jag om det är jag som kommer på en sång eller om den fanns där från början. Det är som att fånga små gnistor som susar genom luften. Ena stunden finns det ett blank papper. Sen dyker det upp ett ord, och snart några till. Till slut skapar de mening. Jag sjunger mitt verk för första gången.

Text och musik av Henrik Åström. Kan det verkligen vara så?

Ur askan i elden. Så var det premiär för Min Lilla Världs blogg.

Varför skriva en blogg? Mitt liv är ungefär lika intressant som att stirra på en betongvägg i fyra timmar och sen dricka en kopp kaffe. Ingenting händer. Absolut ingenting.

Eller vänta nu. Jag gör musik. Jag spelar musik. Jag tittade på kilometermätaren i min bil och där stod det 300 mil. Jag har alltså färdats 300 mil de senaste två veckorna. Var har jag varit? Någonstans mellan Malmö och Stockholm. Spelat mina sånger på en festival ute i obygden. Mossagårdens ekologiska festival. Som att färdas till 1970-talet i en tidsmaskin och glömma bort att det finns ett samhälle, en infrastruktur, en storstadslivsstil. Inga I-lands problem, bara en stark vilja att odla grönsaker och laga vegetarisk lasagne. En plats där man spelar förband till Tomas DiLeva, en banankastande kvarleva från det glada 90-talet.

Så jag brände av mina sex catchigaste sånger till en tjugopersonerspublik, övernattade i min vackra följeslagerskas sällskap i en skånsk stuga, och vände därefter åter till civilisationen. Stockholm och den bitterljuva storstadsexistensen.

Nu väntar en grå vardag. Eller vänta nu. Jag gör musik.