En gång gick jag till ICA, och av någon outgrundlig anledning låg endast ett sexpack folköl i min kundkorg när jag närmade mig kassan. Tanken slog mig: "om jag bara köper folköl kommer folk att tycka att jag är en alkis eller nåt". Jag gick därför raskt till fruktavdelningen och kompletterade med en stor påse äpplen. Problemet var löst.

Det är många av oss som aktivt försöker upprätthålla en fasad. Otrogna äkta män som kysser sin fru godnatt varje kväll. Människor som basunerar ut hur bra de har det på facebook när de egentligen är ganska missnöjda med sitt liv. För att att markera att de verkligen har det roligt spetsar de med att lägga upp lite glada foton av sig själva från någon fest de nyligen var på. Ett tillstånd av tillfällig, ibland alkoholframkallad, lycka.

Men det finns också människor där det är svårt att veta om de är på riktigt eller inte. Jag undrar om de vet själva. Om de har tillräckligt med djup för att kunna skapa en fasad. Om de har tillräckligt mycket att dölja.

Eller om allt kanske faktiskt är bra.

Saknaden besöker mig ibland.
Inget ont tycks försvinna trots tidens tand.
Det är lätt att ge efter och svårt att kämpa emot.
Lättare att fly än att råda bot.
En osynlig skråma under hudens lena skal.
Till att vara en plågad själ är det ännu en stund kvar.

Att vara konstnär är att vara besatt av sig själv, och framför allt det man skapar. Att vara konstnär är att älska sin skapelse mer än allt annat på jorden. Det är en kärlek som övervinner kärleken till en annan individ men alltid hungrar efter mer, aldrig blir fullt tillfredställd.