Jag spelade på lördagkvällen med Butohdansaren Frauke på Pilane som ligger på ön Tjörn utanför Göteborg. Instrumentet var min laptop och ett minikeyboard med två oktaver. Improviserade toner till improviserad dans. Pilane är ett vackert beläget gravfält med domarringar och stensättningar från järnåldern.

På fältet vandrade det en skock får och när vi började föreställningen i solnedgången spred sig en stämning av uråldrig mystik. När jag tittade bort mot kullarna tyckte jag mig skymta några vikingar från en förgången tid som satt och tittade. De var skäggprydda och var och en hade en bägare mjöd i sin hand. Jag kunde ana ett lätt skrockande från dem i vinden. För en sekund var det som att tiden hade stått still. Järnåldern och idag var samma sak. För en kort stund var vi som befann oss på gravplatsen ett med historien. Och evigheten.

pretentiö´s, (intellektuellt) anspråksfull (i en utsträckning som det inte finns täckning för); fordrande.

Det är farligt att vara allvarsam när man sysslar med konst. Detta har jag fått erfara efter att ha blivit mer eller mindre sågad av de flesta recensenter de senaste månaderna. Jag har blivit jämförd med drottningen av pretentiös. Jag har blivit älskad av några men hatad av de flesta. Jag förstår recensenterna. Att komma från ingenstans och göra anspråk på att veta något om livet är kanske ett dödsdömt projekt. Winnerbäck och Kent har redan monopol på det kommersiella livsbejakandet i Sverige.

Riktigt brännande musik är oftast pretentiös. Musik som är, precis som det står i Nationalencyklopedin, lite för anspråksfull och fordrande. Det är musiker som vågar ta till de största gesterna och inte viker för allvaret som oftast blir hyllade. De som inte vill ljuga. Men de blir lika ofta sågade, hånade och skrattade åt. Ingen gillar ju ett pretto.